HANS PÅLSSON piano och presentation

JOHAN DALENE violin, KRISTINA WINIARSKI cello,
PETER FRIIS JOHANSSON, piano
JAKOB KORANYI cello, ANNA CHRISTENSSON piano
VAMLINGBOKVARTETTEN

Vid festivalens första konsert gästas vi av de unga stjärnskotten Johan Dalene och Kristina Winiarski. Tillsammans med Peter Friis Johansson (musikchef i Giresta kyrkas musikstiftelse) framför de Beethovens virtuosa Kakaduvariationer och den grandiosa trion op 97 med smeknamnet 'Ärkehertigen'.

Ich bin der Schneider Kakadu var en populär sång under det tidiga artonhundratalets Wien och kommer ursprungligen från en opera av Wenzel Müller. Variationsverket tycks ha komponerats i olika delar av Beethovens liv för att sammanställas först 1824, något som gestaltas i verkets stora spännvidd i uttryck. 

Ärkehertigtrion skrevs under Beethovens mellanperiod och innebar en ny stil för Beethovens kammarmusik, starkt inspirerade av den symfoniska klangens stora omfång. Musiken är å ena sidan storslagen och kraftfull, å andra sidan lyrisk och intim. Även formatet är nytt, trion som helhet är närmare 40 minuter lång och står sig än idag som ett av våra mest älskade kammarmusikverk. Det sägs att Beethoven spelade denna trio på sin allra sista konsert som pianist och att det slutade i katastrof då dövheten medförde att han själv inte hörde alla feltoner han spelade.

Efter paus avslutar Hans Pålsson konserten genom att framföra Beethovens tredje sista pianosonat op 109. Av de tre sista sonaterna får detta sägas vara den mest lyriskt idylliska och det är bara den första satsens allegro som har en drivande dramatik.

Festivalens andra konsert ägnas åt cellon då vi gästas av Jakob Koranyi och Anna Christensson. Beethovens fem cellosonater får tillsammans med Bachs sex sviter sägas vara kärnan i cellorepertoaren och intressant nog skiljer de sig avsevärt från piano- och violinsonaternas formspråk. I varje sonat provar Beethoven ett nytt stilgrepp och det är nog detta som gett sonaterna en sådan särställning, inget tycks ha gjorts av slentrian.

A-dursonaten (nummer 3) är den mest spelade av sonaterna och präglas av att utnyttja cellons sångbarhet och stora tonala omfång. Sonaten tycks utstråla en sorts kärleksfull värme som gjort den till en favorit på konsertrepertoaren.

Vid sidan om sonaterna finns tre variationsverk för cello och piano varav två baseras på melodier ur operan Trollflöjten av Mozart. Här får vi höra den första samlingen som baseras på  arian Ein Mädchen oder Weibchen.

De två sista sonaterna, varav vi nu får höra den andra, är betydligt mer komprimerade än sina föregångare. Det är som att Beethoven genom att skala bort överledningar och slutfall ökat musikens dramatiska intensitet. 

Konserten avslutas med att Hans Pålsson framför den näst sista pianosonaten op 110. Verket komponerades under en period när Beethoven blev mycket sjuk och i den långsamma satsen kan man ana flämtande andetag, som att livet självt rinner ut mellan Beethovens fingrar. Men tillslut vänder det, livskraften strömmar åter och Beethoven reser sig i triumf!

Under festivalens avslutningskonsert får vi möta Vamlingbokvartetten som ägnat de senaste åren åt att spela Beethovens sena stråkkvartetter. Ciss-mollkvartetten op 131 markerar en ny gryning för den klassiska musiken där Beethoven tycks göra upp med de regler som han själv varit med och skapat. Franz Schubert sade om verket att 'efter detta, vad finns kvar för oss andra att skriva?' och Schumann skrev att verket 'har en grandeur... som inga ord kan uttrycka. De verkar för mig att stå på den extrema gränsen för allt som hittills har uppnåtts av mänsklig konst och fantasi'. 

Beethovens sista kvartett op 135 är mindre i formatet än sina föregångare. I den sista satsen argumenterar Beethoven med sig själv över ett svårt beslut (Der schwer gefaßte Entschluß). Inledningen representerar en fråga (Muss es sein?) och det avslutande allegrot är svaret (Es muß sein!).

Hela festivalen avslutas med att Hans Pålsson framför Beethovens allra sista pianosonat, op 111. Tonarten c-moll är speciell för Beethoven. Den tycks framkalla en särskild sorts demonisk kvalitet hos tonsättaren, vilket kan höras i bland annat Ödessymfonin och Pathetiquesonaten, men i denna tvåsatsiga sonat kontrasteras det inledande allegrot (i c-moll) med en kalejdoskopisk variationssats i C-dur med namnet arietta. Denna magnifika sats börjar rofyllt men för varje variation ökas intensiteten, ett mönster som bryts efter den fartfyllda fjärde variationen då musiken tycks lätta från jorden för att stiga upp till en andlig plats...konturerna suddas ut och ljuset strålar ner genom oändligt vackra regnbågslika tonkaskader.